Efter idogt kraftigt regnande i en veckas tid sprack det upp denna fredag. Det var fulltaligt deltagande sånär som på en intryckt bröstkorg i form av en fotbollscomebackande Kent Blom. Som ni ser i resultatet blev det återigen en tävling med mycket bra scorer, vilket givetvis är glädjande även om det kan kännas lite surt att inte bli bättre än trea på 70 netto. Golfandet följdes upp med en ny grillkväll med några korvar och öl fast i Tranemo istället för U-hamn. Detta inslag är förbaskat trevligt och jag hoppas att vi kan fortsätta med fler aftergolfäventyr så fort tid gives.
Boll 1: Berne Salander Kent Sandquist Ricard Sjögren
Boll 2: Fredrik Edberg Joachim Höök Patrik Andersson Magnus Bengtsson
Boll 3: Claes Kronander Johan Karlsson Stefan Axelsson Stefan Ramberg
Boll 1
Boll 2
Boll 3 Rapporten från denna boll väljer jag att i första hand försöka återberätta den kamp i kampen som utspelade sig mellan mig själv och Ramis. Det började med att Ramis spelade bra golf som sjutton men han gjorde det i skuggan av den ”drömgolf” som jag presterade i 6 hål. På hål 7 kom raset. Ett för kort utslag följdes upp av ett toppat inspel, en chip och en treputt från 2m. Ett hål som skulle visa sig bli allt för svårglömt. Jag följde upp denna trippel med att treputta både 8:an och 9:an. Jag gjorde alltså på dessa tre hål 6 slag över banans par, allt medan Ramis under tiden gick på banans par. Besvikelsen hos mig var i pausen total och Ramis resultat gjorde att han kändes så gott som oslagbar. Det smeknamn som Johan givit honom ”den bäste” var lika stabilt som börsens nedgång. De kommentarer man som bäst kunde få vid koppsnurr på eagles var: ”det var bra men ändå inte lika bra som den bäste”. På de sista nio blev det omvända förhållanden, nu var det min tur att spela bra golf i skymundan. Medan Ramis tröttnade allt mer lyckades jag återskapa den trans jag befann mig i de första 6 hålen. Efter 14 hål började Johan åter ana en viss spänning i bollen och räknade fram dom slag som skiljde oss åt. Det var 4 slag brutto. När jag sedan på det 15:de hålet tog in ytterligare två började Ramis att skruva lite på sig och det skulle bli en kamp in i kaklet. Ett slag till på det 16:de och lika på det 17:de gjorde att jag var tvungen att ta ytterligare ett inför det avslutande hålet. Med Markdebacklet i färskt minne taggade Ramis upp ordentligt och sa att han inte tänker tillåta att jag kvitterar med följd av handikappvinst en gång till. Jag slår min järnsjua 4-5 meter förbi flaggan och lämnas med en svår nerförsputt för birdie men ett på förhand ganska lätt par. Som den tävlingsmänniska som Ramis sitt lugna yttre till trots ju faktiskt är, smackar han upp en pitch till 2 meter kort flaggan och avgör i princip drabbningen. Men hör och häpna, jag satte min birdie trots genomgående dålig puttning under varvet, detta innebar pressen som då lades på Ramis axlar blev allt för stor och han sjönk ihop som ett korthus med ett par. Man kan nästan inte låta bli att tycka synd om en sådan vinnare som Ramis kanske borde ha blivit på sina 68 netto, men faktum är att jag skäms faktiskt inte. 3 under banans par på dom 15 hålen som jag tidigare inte i detalj nämnt är det absolut bästa jag någonsin gjort i min karriär. Ingen skugga skall dock falla över Ramis som räddade upp sig med bl.a. 180meters slag i 10m/s motvind med järnsexor som inte är av denna världen. Det kändes som det spelade ingen roll hur illa ute han var efter vissa utslag så hittade ”den bäste” ett sätt att rädda situationen. Åtminstånde så länge orken fanns. Övrigt från bollen, Johan puttade bra hör och häpna. Vi andra får nog se upp om han puttar lika bra i fortsättningen. Spelet brukar ju vara hans starka sida. Stefan A skulle tycka det vore roligt och låta Natalie Gulbis få putta åt honom en runda nån gång för att se vad resultatet skulle bli då. Jag tror på banans par men hoppas på någonting helt annat, kanske ett nittonde hål. Att dricka öl behöver han i alla fall ingen hjälp med. Det var bonnenklass på svepningen på hål 15´s tee.