Deltävling 5 och 6 Hooks GK Park och Skogsbanan
Regeltolkarnas Golftour
2008-10-04 till 2008-10-05

Oj, oj, oj vilken helg. Och stackars Johan kunde inte delta. Det är med stor sorg jag konstaterar detta, du var saknad av alla. Hoppas att du fått gjort din uppoffring en gång för alla nu så att du kan delta vid alla framtida sammankomster. Känner jag dig rätt så ger du inte upp så lätt och i detta fall var dina skäl mer än goda nog för att utebli.
Vi som var där hade en fantastisk helg på många sätt. Mycket var sig likt, men det var också en hel del som var sig olikt. Vädret på lördagen var helt OK utan att för den sakens skull vara optimalt. Söndagen däremot går nog till historien som något av de absolut värsta väderförhållanden som man överhuvudtaget släpper ut golfare i. Temperatur 4 grader celsius, vind 13s/m och ihållande regn, och till detta dessutom en bana med flera hål där bogey hade varit en godkänd score t.o.m. i bra förhållanden.
Regeltolkarnas egentid blev betydligt mycket mer sparsam än tidigare år. Herrgårdens arrangemang upptog det mesta av vår tid på gott och på ont. När vi anlände blev det en kopp kaffe lite uppvärmning och en lunch följt av en tävlingsgenomgång av anläggningens nestor, tillika bl.a. Pelle Edbergs far vars förnamn jag glömt. Denne till en början sedd som en något märkvärdig snubbe i klassisk hickoryklädsel från Saltsjöbaden skulle komma att lotsa oss genom regn och rusk de närmaste 2 dagarna. Det visade sig att han var en cool snubbe som helt enkelt spelade detta spel för att få oss att känna oss lite speciella och kanske lura oss att tro att vi befann oss på någon hed borta i Skottland. Under rundorna åkte han runt och bjöd på lite whiskey, kaffe och kexchoklad. På lördagskvällen talade han lite historia om herrgården innan han delade ut pris till årets regeltolkare som detta år tilldelades Kent B för idogt kämpande som till slut gav frukt i form av en intjänad deltagarpoäng. Efter detta visades vi in i ett konferencerum där det skulle genomföras en whiskeyprovning. Vår lots genom denna provning vars namn jag inte heller minns kom från Växjö och hade förutom ett genuint whiskeyintresse jobbat på några destillerier i skottland under 5år. Hans kunskap var helt klart något utöver det normala och efter att ha smuttat lite på var och en av de fem glasen som stod upphällda framför oss var det dags att supa ur och med en klart märkbart påföljande yrsel stega in till salongen där en alldeles utsökt femrätters middag serverades. Under middagen firades dom gamla gubbarna K B och B S. Den sistnämnde lite extra för att hans 50årsdag endast var ett par dagar bort. Denna afton avslutades på U-hamnarnas rum med mer förtäring av medhavda förfriskningar. Somliga blev trötta, somliga onyktra och jag föreställer mig att samtliga kände av Aftonens lyx ganska rejält i den regniga motvinden på väg till frukosten dagen efter.
Nu till golfen. I herrgårdens regi spelades dag ett som en irish rumble, vilket innebär en slags bästboll där man tvingas räkna in fler och fler spelare i scoren ju längre in på varvet man kommer. Regeltolkarnas bollindelning var som sig bör på avslutningshelgen baserad på årets tidigare resultat och rangordnade därefter. Den boll som lyckades bäst av alla i denna spelform var regeltolkarnas boll två och då kanske framförallt Berne och Edberg som för dagen spelade riktigt bra. Deras resultat stod sig riktigt bra, så bra att det senare visade sig att de vunnit hela tävlingen och belönades med varsin oljemålning med golfmotiv av någon lokal konstnär. (En bra början när RT klubbhuset skall inredas om några år.) Detta innebar att de två ovan nämnda tog sig upp i ledarbollen, Edberg åter med kraftigt slagläge att ta hem touren detta år också i och med att han tack vare lördagens fina spel tog sig upp i ledning. Dock fanns fortfarande goda möjligheter för övriga i ledarbollen att snuva honom på totalen. Efter några hål kände nog jag och Berne oss ganska säkra på att både Höök och Edberg var ute ur matchen eftersom dom började mycket, mycket dåligt. Höök förstod nog inte riktigt vad det var som höll på att hända men snett som fasiken var det. Han tog det för vad det var och insåg nog att i dom förhållandena som rådde och med gårdagskvällen i färskt minne att detta varv skulle kräva sina offer. Efter några riktigt bra hål på mitten kom han således också in i matchen igen och lyckades sånär få ihop den deltagarpoäng han så väl behövde. Edberg däremot tog inte dom inledande hålen som en man, sällan eller aldrig har jag sett en sån arg, ledsen, tjurig man i sina bästa år på en golfbana. Jag tror till och med att jag skymtade en tår i ögonvrån vid något tillfälle. Men som den makalöse golfare han är så spelade han bara bättre och bättre i takt med att vädret blev sämre och sämre. Och trots en avslutande dubbelbogey lyckades han med tre slags marginal klara den deltagarpoäng som utåt sett givits upp på hål 5 eller något. Med detta delade han resultat med mig och vann tack vare sista nio eller om ni så vill med hjälp av utebliven sänkning vid tidigare tävling. Om jag försöker att se i spegeln på mitt eget spel för dagen så slog jag faktiskt av någon outgrundlig anledning ganska rakt och hamnade inte i några större bekymmer till en början. Jag minns att jag vräkte iväg ett 20 tal bollar på rangen innan jag stegade upp till mitt första hål och med dom slagen hade jag inte fått ihop någon deltagarpoäng ens om jag haft dubbelslag på alla hål. Så gissa om jag blev lite småförvånad över att slagen satt och gick spikrakt dom inledande hålen. Dock skall erkännas att under varvet blandades det både tur och fegspel från min sida. Jag såg mig slagen på vissa hål redan på tee och valde att spela för bogey. Vad det gäller tur så är det väl framför allt ett hål som jag tänker på. Ett par tre med en damm bakom och till vänster om green. Jag landade mitt utslag pinhigh men bollen låg och vinglade ner mot vattenbrynet i en slänt två meter ner i vattenhindret. Efter noga övervägande valde jag att slå, toppade givetvis rätt så rejält och bollen flög upp mot flagg. Men istället för att flyga rakt över green mot nya svårigheter stoppade bollen upp i flaggvimpeln som efter att en stund tidigare ha hängt slapp som en morgontrött penis fladdrade till i sin ståtliga glans. Lätt par! Berne spelade väl ungefär så bra som förutsättningarna erbjöd utan att varken glänsa eller göra bort sig totalt någonstans. Vissa hål var helt enkelt lite för svåra i dessa dramatiska förhållanden. Årets tour skulle komma att avgöras på det sista hålet. Tyvärr kanske man skulle kunna säga fanns det ingen som hade en aning om varken det egna eller någon annans resultat inför detta sista hål. Det berodde väl framförallt på att vi inte fick vare sig bläck eller bly att fastna på scorekortet men också att vi inte hade koll på övriga regeltolkarbollar. Efteråt kunde dock konstateras att både Jocke och jag hade vunnit över Edberg med ett slag mindre på varvet. Jocke i kraft av en deltagarpoäng till och jag i kraft av en andraplats. Med tanke på att vi gjorde dubbel resp. trippelbogey på sista hålet så får man väl ändå säga att det hade varit ganska rafflande att ha haft koll på förutsättningarna. Nåja det är inte lönt att gråta över spilld mjölk, det är ju som vanligt inte svårt att hitta det där enda slaget men å andra sidan är det ju inte det för någon. Dessutom är det så att jag har haft mina marginaler på rätt sida vid ett par tillfällen tidigare under året. Synd bara att han som ständigt letar mest frenetiskt efter slagen aldrig behöver leta eftersom han ”alltid” hamnar överst utan behov av färre slag.
Citatet från avslutningsdagen är uppsnappat ur en mängd som rann ur Edbergs mun under dom inledande hålen och skall utryckas med så mycket lidelse och smärta ni någonsin kan få fram ur ert allra innersta. ”Fy fan vilken otur jag har”
Avslutningsvis vill jag tillägna Edberg ett stort grattis. Ditt sätt att bita ihop ute på golfbanan är otroligt imponerande och avundsvärt.
Revanschlustan är i skrivande stund enorm och jag tror inte jag är ensam.
Claes